Om oss





Vi är en familj på fem personer som bor på Ekerö, strax utanför Stockholm i en villa med våra två hundar,
Archie och Monty. Jag (Anne) är yngst av barnen och tillsammans med mamma (Lena) sköter vi om
hundarna, åker på utställningar, tävlar i viltspår etc.

Intresset för hundar har hela tiden funnits som en röd tråd genom främst mammas och mitt liv men p g a
oss barn, ville mamma och pappa inte skaffa hund när vi var små, de ville att vi skulle växa
upp och bli äldre och mer ansvarsfulla. Detta var runt år 1998.

Tanken på hund fanns hela tiden i bakhuvudet på både mamma och mig, och en kort period våren år 2000
var det riktigt, riktigt nära att vi köpte en hund; den strävhåriga taxen Nelson. Mamma kontaktade
uppfödaren, men när uppfödaren frågade om mamma skulle lägga viltspår och mamma svarade nej,
så ville hon inte sälja till oss.

Men ett par år senare, när vi flyttat längre ut på landet blommade hundintresset ikapp
med den frodiga sensommargrönskan omkring oss. Våra grannar skaffade sig nämligen en liten tollare,
tiken Smilla, i septemper 2003. Lilla Smilla var (och är fortfarande, kan jag intyga) så söt och gullig
att vi genast blev sugna på en egen valp.
Sökandet efter en lämplig ras började och till slut fann vi den: Welsh Springer Spaniel.
Welshen var varken för stor eller för liten, för feminin eller för maskulin – utan den såg kort och
gott ut som en genuin hund (vilket killarna glatt påpekade eftersom de inte ville ha en ”tjejhund”).

Vi läste in oss på olika kennlar och ringde och pratade med flera olika uppfödare, alla lika
trevliga och tillmötesgående att det var svårt att välja vem som var ”bäst”. Vi fick helt enkelt gå
på den kennel som hade en kull som passade oss rent tidsmässigt och då blev det kennel Geltman’s.
I februari 2004 åkte hela familjen upp till Uppsala och fick hälsa på valparna som var ungefär 5
veckor gamla. Vi fastnade direkt för rasen och var då mer än någonsin säkra på att det var
”en sån vi ville ha”.
Uppfödaren, Ola Eriksson, sa att han skulle höra av sig inom en vecka och bekräfta om han ville
sälja till oss eller inte – vi blev grymt nervösa att han skulle avböja – men när han ringde
och sa att vi kunde komma tillbaka i början av mars för att hämta den blivande Archie blev vi överlyckliga!





Det tog alltså sex år för mamma och pappa att skaffa hund, från att själva tanken fötts till köpet av Archie.

Ett år, fyllt av erfarenheter som förstagångshundägare, gick och under tiden hann Archie
gå två grundlydnadskurser samt delta på diverse hundutställningar.
När vi kände oss lite mer säkra som hundägare och vi hade tid att tänka på andra saker än
”När rastades Archie sist?” och ”Han kissar väl inte inne, nu?” började vi fundera på att kanske
skaffa en till hund. Frågan var om vi skulle skaffa en hund av samma ras, eller om vi kanske skulle
våga oss på en helt ny ras, för Cockrarna var ju söta (och så lite mindre förstås ...
och förmodades inte ha samma dragkapacitet som lille Archie).

Igen började vi läsa in oss på nya kennlar och ringde och pratade med uppfödare och till slut
fastnade vi för Kennel Manaca’s som hade två överblivna röda hanar. Vi ringde och pratade med
Monica Forsander, och bestämde en tid då vi skulle komma över och titta på valparna.
Den här gången tog vi (jag, mamma och pappa) bilen söderut, mot Norrby gård, strax utanför Trosa
där kennel Manaca’s är belägen. När vi kom fram och steg ut ur bilen möttes vi av ca 15 cockrar som
alla stod och skällde på oss från andra sidan inhägnaden.
När de lugnat ned sig, vi hade blivit insläppta och Monica pekat ut de två små valparna smälte jag helt.
Valparna var obeskrivligt söta! Mamma och jag fick lyfta upp och hålla i dem och jag måste säga att
jag direkt fattade mer tycke för lille Monty, som då hette Rune och jag är ganska säker på att mamma
kände detsamma ... det var något speciellt med Rune (Monty).

Ett problem återstod dock; en annan familj hade visat intresse för valparna, men de visste inte
vilken utav dem de ville ha. Därför blev vi igen nervösa att vi inte skulle få köpa just Monty
(pappa hade också enats om att Monty var den rätte) men när vi sedan fick det bekräftat att han
skulle bli vår var lyckan total! Mamma och jag åkte och hämtade honom i början av april år 2005.





Archie och Monty kom bra överens från första början, men vi anser att Archie har varit lite för snäll
mot Monty ibland. Han lät till en början Monty äta hans mat (men han har blivit bättre och bättre
på att försvara den nu), stjäla hans leksaker och tuggben, jaga honom genom huset etc. Numera är de bästa vänner.

Resten, är nutid.
Resten, är drömmen som blev sann - Spanielstugan


© Spanielstugan 2006-2010